Äntligen är han här, vår Vidar!!
Här kan du läsa om hur det gick till då vårt lille knytte kom ut till oss.

 


Förlossningsberättelse!

Jag hade precis klivit in i graviditetsvecka 42! Pust!
Det var onsdagen den 10 augusti och det var mycket mer aktivitet i magen än det hade varit veckan innan. Lillebror buffade & knuffade massor i magen. Jag funderade på om han nu kanske äntligen fått nog av det trånga utrymmet i magen, och försökte sparka sig ut!? Dessutom så hade min mage börjat köra igång, så jag vet inte hur många toalettbesök det blev den dagen …..*rodna* …..
Samma dag hade jag tid på mödravården, alla värden såg bara bra ut men barnmorska var förvånad över att jag gått över tiden så pass mycket då vår första son Vilgot föddes 1½ vecka tidigare än beräknat. Det var tydligen inte helt vanligt…
Barnmorskan berättade att de "kortat ner" tiden som man "går över tiden" och att jag dagen därpå skulle ringa till förlossningen för att boka en tid för kontroll och eventuell igångsättning.
Jag blev alldeles pirrig! Barnmorskan trodde dock inte att jag skulle hinna ringa och boka tid, för hon tyckte att det lät som att det var på gång nu med tanke på det jag berättade om aktivitet i magen och toalettbesök…

Morgonen den 11 augusti, nio dagar efter beräknat, vaknade jag och kände att det molde på mer än vanligt. Jag tänkte att det kanske verkligen var sant, att det äntligen kunde vara på gång nu!! Men jag vågade ändå inte hoppas helt….kroppens signaler hade lurat mig vid flera tillfällen tidigare…. *morr* ……
Sammandragningarna blev allt kraftigare och det höll i sig runt minuten, men jag vågade ändå inte hoppas….

Jag ringde till förlossningen för att boka in den tid som barnmorskan på mödravården sagt att jag skulle göra.
Jag fick en tid på måndagen den 15 augusti, men hon jag pratade med trodde inte att jag skulle behöva komma då, för hon tyckte det lät som att det var på gång nu. Åh, jag hoppades verkligen det, men jag var ändå inställd på att kroppen än en gång bara spelade mig ett spratt!

Lunchtid närmade sig och nu började jag faktiskt ana att detta kunde vara början på det vi så länge längtat efter!!
Vilgot var hemma då dagis ännu inte hade öppnat efter sommaren så jag ringde till Jonas som jobbade och sa att han nog fick ställa in sig på att stanna hemma efter lunchen, för nu kanske lillebror äntligen bestämt sig för att komma ut! * Weeeeee*
Jonas kom hem och jag la mig i ett bad. Efter badet åkte Jonas och hämtade Vilgot´s farmor som skulle vara barnvakt till Vilgot då det nu verkligen verkade vara dags för lillebror att komma ut.
Vid 13-tiden kände jag att det verkligen var allvar, nu vågade jag börja kalla detta för värkar! Jag ringde till förlossningen för att förvarna….nu var det dags för bebis!!
Farmor kom hit och lekte med Vilgot, vi pysslade på i princip som vanligt här hemma med undantag att man stannade upp under värkarna…hihi….. Jag ställde mig till och med och lagade middag då Vilgot, pappsen och farmor var ute i lekparken, nu började värkarna tillta allt mera…
Visst gjorde värkarna ont, men jag tyckte ändå att jag hade lätt att ta dem. Kanske för att man varit med om detta en gång tidigare och nu vet hur det känns och att man fixar detta! Men även att Vilgot var hemma bidrog väldigt mycket, jag ville inte att han skulle uppleva det här som något obehagligt. Jag ville inte visa honom att jag hade ont, så jag bet nog ihop lite hårdare just därför.
Kände jag att det var jobbigt så gick jag ur rummet i lugn och ro och bet ihop ännu hårdare i ett annat rum.

Jag började få lite separationsångest, jag ville inte åka ifrån Vilgot! Men jag visst ju att jag inte hade något val…
Vi pratade om att mamma & pappa skulle åka iväg sen på kvällen, för nu ville lillebror komma ut och då skulle en doktor hjälpa till med det.
Vilgot blev lite ledsen….och det gjorde ont i hjärtat, jag började nästan gråta själv, men bet ihop. Fick nästan lov att bita ihop hårdare då än under värkarna, hihi!
Jag var väldigt envis med att jag absolut måste lägga Vilgot på kvällen! Så jag satt och läste saga, med uppehåll under värkarna då jag koncentrerade mig sååååå mycket på att inte visa Vilgot att det gjorde ont, klarade det riktigt bra tycker jag, hihi! Vilgot reagerade då inte i alla fall. Sen sjöng jag "Vargsången" som jag alltid gör och satt och höll honom i handen tills han somnade vid halvåtta på kvällen. *mys*

Värkarna tilltog allt mer och mer och jag använde mig av min hyrda tens-apparat. Jag tror att det hjälpte mig, jag tyckte den var väldigt irriterande på ett sätt, men då hade jag något annat att fokusera på än "bara" värkarna och det tror jag hjälpte mig!
Farmor tyckte flera gånger att det var dags att åka in, men jag kände att jag kunde vara hemma längre och sen hade jag ju inte värkar oftare än var 6-7 minut.
Klockan var nu efter 20:00 på kvällen. Jag kom ihåg att de hade skiftbyte på förlossningen vid nio på kvällen, så jag väntade till strax efter det med att ringa och berätta hur läget såg ut. Hon som jag pratade med sa att jag var så välkommen så och kunde komma in när jag ville och att jag inte behövde vänta på att värkarna kom oftare! Men jag sa att jag nog kunde vara hemma ett tag till…

Bara en liten stund efter det tilltog värkarna ytterligare och jag kände mig helt plötsligt toanödig *rodna* och efter ett toalettbesök kunde jag även konstatera att den såkallade "slemmisen" hade släppt! (Läbbigt namn tycker jag….men passande….)
Jag klockade värkarna och nu kom de var 3-4 minut! Hmm….kanske var dags att fara in till förlossningen nu!? Vi gick in och pussade på Vilgot innan vi gick iväg och satte oss i bilen. Det pirrade i hela kroppen och tankarna for runt i huvudet. Tänk, nu var det dags! Jag sa till Jonas att min mardröm nu var att vi kommer in till förlossningen och de undersöker mig och säger att jag är öppen typ 1 cm!! Att värkarna inte har gjord någon som helst nytta än!! Jag satt och tänkte så mycket på det att jag efter en stund kom på…men herregud, var det inte länge sen jag hade haft en värk nu!? Tittade på tidtagaruret som jag klockade med, 7½ minut sen senaste värken!! Va?? Har lillebror ångrat sig eller vad var nu detta?? Sekunden efter fick jag världens värk och jag kunde pusta ut!! Jo, nog var det dags allt!!

Klockan 22:20 blev vi inskrivna på SÖS förlossningsavdelning, rum 5.
Barnmorskan undersöker mig och med ett leende säger hon: "Du är öppen åtta cm, det här är snart klart!"
Va!!?? Vadå snart klart, vi har ju nyss kommit in!! Ta det liiite lugnt nu, vi har ju hela natten på oss!!! Jag blev helt paff och jättenervös helt plötsligt! Klockan 22:35 stack de hål på fosterhinnan och vattnet gick, värkarna tilltog ytterligare och barnmorska sa att då jag känner att jag måste krysta så gör jag det. Vadå krysta!? Redan!? Jag har ju precis lagt mig här i sängen!! Jag kommer ihåg att jag hörde Jonas fråga barnmorskan om det var för sent för ryggbedövning och med ett leende sa hon att det absolut var försent, barnet är snart ute. De frågade mig om jag ville prova på lustgas, men jag var tveksam….det hade bara varit obehagligt förra förlossningen och hade inte hjälpt mig något alls. Strax därpå började jag få krystvärkar…….*ajjjjjjje*…. nu var det allvar!!
De frågade mig igen om jag inte ville prova lustgas och jag svarade tveksamt ett ynkligt "jaaaa"….. När jag fick masken över ansiktet kände jag bara "Bort!!!! Jag vill inte!" Men efter en stund ångrade jag mig och vi försökte igen. Jag ville inte hålla i masken själv utan en sköterska fick styra allt som hade med lustgasen att göra och det fungerade hur bra som helst! Åh vad underbart!! Nu förstår jag alla som säger att "lustgasen var ens bästa kompis!" för jippiiiii vilken känsla, hihi!! Detta hjälpte verkligen! Det gjorde såklart ont, men det värsta suddades liksom ut med hjälp av lustgasen.
Helt plötsligt hörde jag barnmorskan säga, i nästa krystvärk tar du i riktigt ordentligt, för då kommer bebisen ut! Helt plötsligt känner jag att nu är det dags och jag tar i…..men barnmorska säger, "Nej, vänta, du har ingen värk nu"
Va!!?? Skämtar hon, jag måste ta i nuuuu!!! Jag kan inte sluta att pressa och barnmorska pressar tillbaka, hon håller handen mot lillebrors huvud och liksom trycker tillbaka. Gah!! Hur irriterande som helst!! Strax efter säger hon. "Nu får du ta i, kom igen nu!" och jag tar i för kung och fosterland och känner hur lillebror glider ur mig, klockan är nu 23:02 !!

Åh vilken underbar känsla! Jag får direkt upp honom på bröstet och han skriker så ljuvligt!! Barnmorska sa leende att lillebror skrek innan han ens hade kommit ut helt, hihi!
Lyckan var enorm, äntligen var lillebror här ute hos oss, han var såååå fin!! Klockan 23:06 krystade jag ut moderkakan och de visade den…..ehhh, jättefin…..eller inte…..bort med den!
Jag sprack lite och blev sydd med tre stygn. Väldigt jobbigt att bli bedövad och sydd när man bara vill vara ifred och gosa med bebisen! Här har man precis fött barn och vill minst av allt att någon ska vara där och pilla!! *morr*
Efter ett tag får vi in den berömda brickan med smörgås, drycker och svenska flaggan, hur gott & mysigt som helst!!!! Efter att ha mumsat i sig smörgåsar så var det dags för mig att duscha innan det var dags att bege sig upp på BB.
Strax före 02:00 på natten kom vi upp på rummet som jag delade med en annan nybliven mamma. Det fanns inte plats för Jonas på rummet, såklart väldigt tråkigt, men det kändes ändå bäst att han nu kunde åka hem till Vilgot och vara där när han vaknade på morgonen.

Ja, förlossningen gick alltså väldigt bra och väldigt snabbt! Vi han bara vara på förlossningen i 42 minuter innan Vidar föddes! Han kom ju nio dagar efter beräknat, så detta var kanske kompensationen…. förlossningen gick i rasande fart istället!
Vidar vägde 3555 gr och var 52 cm lång och såklart världens finaste lillebror tycker vi!!

Vi är så lyckliga!! Vi är så glada att du äntligen är ute hos oss älskade lillebror!! Vi har väntat & längtat efter dig så länge! Välkommen ut i stora vida världen!

Kramar & pussar, mamma & pappa!