Äntligen är han här, vår Vilgot!!
Här kan du läsa om hur det gick till då vår lilla skatt kom ut till oss.

 


Alldeles alldeles nyfödd.....


Förlossningsberättelse!

Klockan 04:30 den 27/3 vaknade jag av att det fullkomligt forsade vatten ur mig. Vattnet hade gått!!
Jag satte mig upp i sängen och försökte förstå vad som hänt…. Tankarna for runt i huvudet. Vadå, var det dags nu!!??
Jag knuffade lite på Jonas och sa ”Jonas, jag tror att vattnet har gått…”
Aldrig har jag sett en så annars morgontrött goding fara upp så snabbt ur sängen!! Vi for omkring som yra höns ett tag här hemma, innan Jonas sa att vi ju måste ringa förlossningen! Sagt & gjort, vi ringde till SÖS och jag fick prata med en sköterska som frågade hur jag mådde, om vattnet var klart osv, och eftersom allt verkade vara bra så skulle vi återkomma på telefon klockan åtta på morgonen. Kan ju säga att det INTE gick att somna om.
Det var så många tankar som for runt i huvudet! Herregud, snart skulle vår efterlängtade bäbis vara ute hos oss!!! Vi packade klart bb-väskan och försökte ligga & vila i sängen, men det var svårt kan jag säga!! Det var ju snart dags! Jag gick upp och tog en dusch innan jag ringde tillbaka till förlossningen vid åttatiden igen. Dom sa att vi skulle komma in under förmiddagen på koll. Så efter att vi ätit frukost, for vi iväg till SÖS.
Vi fick gå in i ett rum där dom kopplade dom in ctg´n för att se bäbis hjärtarbete & om jag hade sammandragningar/värkar och sen tittade en sköterska så att fostervattnet var klart. Då allt såg bra ut och eftersom värkarbetet inte satt igång ännu, så fick vi åka hem igen.

Hemma igen kände jag att det började ”mola” på mer och mer i mage och speciellt i ryggslutet. Man har ju hört att det ska vara bra att röra på sig för att få igång värkarbetet, så vi beslöt oss för att ta en promenad till centrum!
Vi fick lov att stanna till lite då & då när jag fick ont & Jonas masserade ryggslutet på mig tills det gick över. I centrum köpte vi ett tidtagarur på Teknikmagasinet, så Jonas kunde börja klocka värkarna. Vi gick runt där i centrum, klockade värkar och uträttade lite ärenden och tog en fika innan vi gick hem igen. Hihi... Låter lite skoj kanske, men det kände faktiskt himla bra! Då jag fick en värk, kröp jag liksom in i Jonas famn och han masserade ryggslutet på mig, vilket var väldigt skönt!

När vi kommit hem igen började det göra riktigt ont…. Jag hade från ca 14:00 tiden värkar var 5-7 minut. Vi ringde till förlossningen igen som tipsade om varm dusch, vetekudde och att äta pasta, så det fick det bli.
Värkarna blev bara kraftigare & kraftigare, jag stod på knä på golvet vid soffan och liksom hängde över Jonas knä samtidigt som han masserade ryggslutet. På kollen tidigare på dagen tog dom tempen på mig, jag hade då 37.5. Sköterskan sa att fick jag mer än så, så skulle vi ringa till förlossningen. Vi kollade tempen på kvällen och jag hade då 37.9 så vi ringde in till förlossningen som sa att vi skulle åka in på en gång.
Vi ringde efter taxi och klockan ca 21:00 var vi på förlossningsavdelningen på SÖS. De kollade tempen på mig som då visade 37.8, så jag fick två alvedon och en massa vatten. De började prata om eventuellt kejsarsnitt och både jag & Jonas blev nervösa & överraskade! Vadå kejsarsnitt?? Vi skulle ju föda vanligt…..
Sköterskorna berättade att det är en infektionsrisk för bäbisen om man får feber då vattnet har gått, så skulle inte febern gå ner, eller om bäbis inte mår bra i magen så ville de förbereda oss på ev. kejsarsnitt. Nu gick det bra, febern gick ner och bäbis verkade må bra i magen.
De två sköterskorna som hade hand om oss frågade om jag ville ta ett ”klyx” (lavemang) och jag tvekade lite först då jag tyckte det kändes lite läskigt…. Men tanken på att bajja på sig under förlossningen….fy vad pinsamt…..så jag tog ”klyxet” och så var det ur världen.

Värkarna var jobbiga, men då de inte kom så ofta som de ”borde” så kopplade dom in dropp för att få igång värkarbetet mer. Det var som att rycka på en knapp, för OJ vilken skillnad det blev!! Nu kunde man snacka om VÄRKAR!!! Jag tyckte det var jättetufft, ville inte vara med längre….så de frågade om jag ville prova lustgasen.
De kopplade in den på 50/50 och jag provade att andas i masken. Fy vad det smakade illa. Det luktade/smakade badhus/klor, inge vidare….men jag ville ändå prova. Jag tyckte det var svårt att veta när jag skulle börja andas i masken, jag började hela tiden för sent, då värken redan startat och då känner man ju värktoppen i alla fall. Jag fick aldrig till det ordentligt, blev bara groggy och mådde illa och spydde en massa. Bläk…
Jag gav upp lustgasen, men jag orkade bara inte med värkarna. Jag hade så himla ont!! De frågade om jag ville ha epiduralbedövning och det var jag inte sen att tacka nej till! I väntan på läkaren som skulle sätta bedövningen kopplade dom ur droppet för att mildra värkarna lite. Lite mildare kanske det blev, men jag var så trött….ville bara att någon annan skulle fortsätta istället för mig.

Så ÄNTLIGEN kom läkaren och satte epiduralbedövningen och vilken befrielse!!!! Hur kan man bara klara sig utan den undrar jag!? Är verkligen imponerad över de som bara klarar sig på enbart lustgas! Nu kände jag ju inte värkarna längre, såg på ctg´n när värkarna kom samtidigt som jag kände ett enormt tryck nedåt som jag i alla fall kunde hantera.
Dom kopplade in yttre ctg på bäbis för att se att han mådde bra i magen.

Klockan 05:49 började jag få krystvärkar. Det brände och sved som eld i underlivet… Trodde väl aldrig att jag skulle klara av att krysta ut vår skatt. Jonas var ett enormt stöd hela tiden. Han var helt underbar och stöttade och puschade på mig i arbetet. Hade aldrig klarat mig utan honom, han gav mig så´n trygghet & kraft! Nu skulle bäbis ut!

Så äntligen klockan 06:19 föddes vår lilla son! Vilken känsla det var när huvudet hade kommit ut och kroppen bara for ut. Helt underbart!!!! Jag hörde Jonas säga: ”Johanna, vi har fått en liten son” och jag bara grät….. Av trötthet, av lycka, av den enorma känsla som nu infann sig. Han var äntligen här, vår efterlängtade skatt!!
Jag fick honom på bröstet och det vara så ofattbart stort. Här låg han nu, vårt mirakel som hade bott så länge i min mage. Äntligen fick vi pussa & krama honom, det som vi längtat så mycket efter!

Vår skatt hade haft navelsträngen ett varv runt halsen, därför hade jag det lite extra kämpigt då jag skulle krysta ut honom. Det blev som en ”gummisnoddsreflex”. Jag försökte krysta ut honom, medan navelsträngen drog in honom igen… Men han kom ju ut tillslut i alla fall! Sköterskorna tyckte att han såg lite blek ut och var lite ”stånkig”, så en barnläkare kom och Jonas tog med vår son på en undersökning. Det visade sig att han hade lågt sockervärde, 1.5, det ska helst ligga på minst 2.2, men efter att ha fått i sig lite mat så gick sockervärdet upp igen. De tror att hans låga sockervärde berodde på att han fick lov att kämpa så för att komma ut eftersom han haft navelsträngen runt halsen.

Jag sprack lite också, så det kom in en läkare för att bedöva underlivet vilket var mindre skönt… Men det kändes ju i alla fall inte när de sydde sen, vilket ju är guld värt!

Det här är alltså berättelsen då vår älskade skatt kom till världen. Det var tufft då, men när jag ser tillbaka på förlossningen så tycker jag att allt gick jättebra!
Vår son föddes den 28 mars 2003 på SÖS förlossning i sal 3 klockan 06:19 på morgonen. Han var 49.5 cm lång och vägde 3480 gr.

Vi är så lyckliga!! Vi är så glada att du äntligen är ute hos oss älskade skatt!! Vi har väntat & längtat efter dig så länge! Välkommen ut i stora vida världen!

Kramar & pussar, mamma & pappa!